Livet på Nilen

Resereportage skrivet för Ving, 2010.

Luften är alldeles klar när vi sakta stiger uppåt i vår gula luftballong. Solen, som precis gått upp, kastar sina strålar över Nilens västbank och målar bergen varmt gyllenröda. I total tystnad glider vi förbi drottning Hatshepsuts dödstempel och det är fullständigt magiskt. När vi en knapp timme senare landar har två av våra medpassagerare förlovat sig och själv har jag börjat dyrka solguden Ra så smått. Men vi tar det från början.

Att kliva på en Nilenkryssning är som att kliva in i en annan värld och en annan tid, för att inte kliva av förrän en vecka senare. Eller rättare sagt: det är som att kliva in i två andra världar. Å ena sidan själva båten, med all den service och bekvämlighet som anstår ett lyxhotell. Å andra sidan Nildalen, med några av de mäktigaste sevärdheter som finns. Själv tog jag klivet ombord en varm afton i april.

Dag 1 – Mot Luxor

Redan vid inflygningen över Egypten inser man vilken enorm betydelse Nilen har för landet. För från luften syns det tydligt: Egypten består av sand, sand och åter sand – och så ett grönt band som ringlar sig söderut från Medelhavet, grönskande dalar som har Nilens vatten att tacka för sin existens.

När vi landar på flygplatsen i Hurghada har vi fortfarande en bit kvar till den mytomspunna floden, men bussen som tar oss genom öknen till Luxor är utrustad med både vatten, frukt och air condition så det går ingen nöd på oss. Halvvägs till Luxor stannar vi för en bensträckare och jag passar på att prova min förmåga att köpslå, en procedur man förväntas gå igenom vid varje affärsuppgörelse i Egypten. Objektet för prutningen är en tjusig solhatt i finaste egyptiska bomull. Försäljaren presenterar sig som Ali, och visar sig vara min vän. Han kan t.o.m. tänka sig att ge mig ett specialpris eftersom jag är hans vän. Efter att ha lyckats pruta ner priset till nästan hälften har vi en deal. Jag känner mig mycket nöjd, och det gör uppenbarligen även Ali, för han insisterar på att återlämna den euro som han först ville ha för att låta sig fotograferas.

Iförd min nya solhatt hoppar jag åter in i bussen och åker vidare till Luxor, där vi går ombord på vårt hem den närmaste veckan: M/S Grand Palm. Jag visas till min hytt, som visar sig vara mer ett hotellrum än en hytt. Här kommer jag att trivas.

Dag 2 – Egyptologiska studier

Det är onekligen en speciell känsla att vakna på morgonen, dra upp gardinen och mötas av Nilens strand utanför fönstret. Jag sträcker ut mig på sängen och tar del av skådespelet från första parkett. Kameler, packåsnor, vattenbufflar och ibisstorkar – det är onekligen en annan utsikt än genom fönstret hemma på X2000. Jag skulle utan problem kunna ägna en dag bara i hytten, men vi har häftigare saker på programmet. Vi ska till Horustemplet i Edfu, ett av Egyptens bäst bevarade tempel.

Men innan dess hinner vi med såväl lunchbuffé som te och pannkakor på soldäck. Allt medan Nildalens skådespel fortsätter att underhålla oss till både styrbord och babord. Agatha Christie får ursäkta, men livet på Nilen känns bra mycket trevligare än Döden på Nilen.

Väl framme i Edfu väntar en buss som tar oss till templet. Med på bussen är vår lokale guide Abdou och vår svenska guide Louise. Louise har guidat på Nilen i ett drygt halvår, men är så peppad och entusiastisk att man skulle kunna tro att det är hennes första tur.

Som en introduktion till tempelbesöket får vi en snabbkurs i egyptologi. När Louise säger att vi alla kommer vara hobbyegyptologer vid veckans slut rycker jag mest på axlarna. Men redan efter några minuter förbannar jag mitt val att plugga medie- & kommunikationsvetenskap i stället för egyptologi. Bland alla gudar och invecklade familjeförhållanden lyckas jag i alla fall konstatera att falkguden Horus verkar vara den coolaste guden. Och det var till ära av just Horus som detta tempel byggdes. Följaktligen vaktas templet av två stora falkar i granit, och inne i templet finns mängder av väggmålningar föreställandes falkguden. Och målningarna är verkligen magnifika. Berättelser från en annan tid, i form av bilder och hieroglyfer som är lika vackra som de är svårtydda.

Väl tillbaka på båten vankas det cocktailparty följt av en femrätters ”candlelight dinner”. Just när jag tror att jag aldrig ska äta mer annonseras dessertbuffén. Jag trodde tydligen fel.

Dag 3 – Närkontakt med Nilen

Medan jag drömt om falkgudar och filodeg har vår båt tagit sig från Edfu och söderut till Kom Ombo. Eftersom jag vet att schemat för dagen är fullspäckat ser jag till att utnyttja frukostbuffén till max. Stärkt av den färskpressade honungsmelonjuicen känner jag mig redo för ännu en dag av egyptologiska studier.

Speciellt för Kom Ombo-templet är att det är tillägnat två gudar i stället för en – den gode Horus och den onde krokodilguden Sobek. Resultatet är ett tempel som är helt symmetriskt och innehåller dubbla uppsättningar av allting: ingångar, hallar, sanktuarier. Efter att ha kollat in både den onda och den goda sidan promenerar vi tillbaka till båten, och jag drar en lättnadens suck över att de enda krokodiler som finns kvar här är mumifierade.

På eftermiddagen angör vi hamnen i Assuan, Egyptens sydligaste stad. Här är Nilen som allra vackrast, Saharaöknen når ända fram till vattnet och massor av öar ligger utspridda som smycken i floden. Vi beslutar oss för att studera Nilen på lite närmare håll och hoppar i en mindre motorbåt för en utflykt till Kitcheners Island. På vägen dit får vi nya vänner i form av några pojkar som leker vid flodstranden. De paddlar ut till oss i sina hembyggda båtar, hakar fast sig vid relingen och sjunger för full hals.

Under promenaden genom den botaniska trädgården på Kitcheners Island ser jag både härfågel och kungsfiskare, exotiska fåglar jag tidigare bara skådat i min pappas gamla fågelbok. Runt omkring oss växer kakao, kaffe, mango, papaya, citron och lime och jag tänker att det här är väldigt, väldigt långt från Sverige.

Efter middagen, när mörkret börjat falla, är det dags för nya äventyr. Vi ska till Philae-templet för en ljud- och ljushow. Om det är en mäktig upplevelse att besöka ett flera tusen år gammalt egyptiskt tempel, så är det snäppet mäktigare att göra det i mörker – med strålkastarbelysning och Omar Sharifs myndiga stämma dånandes ur högtalarna.

Dag 4 – På basar i Assuan

Om gårdagens schema var välfyllt är dagens program fullspäckat. Vi betar av sevärdheter på löpande band: den ofärdiga obelisken, Philae-templet, Assuandammen, Nassersjön. På vägen tillbaka till båten hinner vi med att besöka ett nubiskt parfymeri också, av bara farten.

På eftermiddagen besöker vi en nubisk by och därefter är det dags att göra stan. Det sägs att egyptierna blir allt trevligare ju längre söderut man kommer, och om det stämmer så är Assuan platsen där människorna är som allra trevligast. Jag tror att det kan stämma. Visst är försäljarna på basaren ganska påstridiga, men alltid med ett leende på läpparna. Efter en hyfsat lyckosam shoppingrunda rundar vi av med en kopp te på ett shisha café.

Dag 5 – Abu Simbel

Jag är i vanliga fall extremt morgontrött, men under Nilenkryssningen har jag inga som helt problem med att bli väckt mitt i natten. Kanske har det att göra med att varje dag på Nilen bjuder på något av det häftigaste jag upplevt. Just den här dagen ska vi besöka ett av de mest storslagna templen Egypten har att uppbringa – klipptemplet i Abu Simbel. För att komma dit färdas vi några timmar i busskonvoj genom öknen. Väl framme tar det inte lång tid förrän jag insett att det var värt den tidiga väckningen.

Om Horus är min favoritgud så är Ramses II definitivt min favoritfarao. Ödmjukhet var inte direkt hans mellannamn. I Abu Simbel lät han porträttera sig själv som en gud, bl.a. längst in i klipptemplet där han sitter staty jämte tre gudar. Två gånger per år, 22 februari och 22 oktober, tränger solens strålar igenom hela templet och lyser upp Ramses II:s och två av de andra gudarnas förgyllda ansikten. Den tredje guden, Ptah, var mörkrets gud och fick därför inte sitt ansikte upplyst. De två datumen är inte heller någon slump, utan Ramses II:s födelsedag respektive kröningsdag. De kunde, de gamla egyptierna!

Dag 6 – Tillbaka till Luxor

Det sägs att 25 % av världens alla antika monument finns här i Luxor. Jag betvivlar inte det. Hade jag befunnit mig hemma i Sverige hade ett besök på Karnaktemplet, med sina 40 meter höga pyloner, varit årets grej och något jag pratat om i veckor efteråt. Men den här veckan är det bara ett av flera världsberömda monument jag hinner med på en förmiddag. Efter Karnak väntar templet som gav staden sitt namn: Luxor. Alla som någon gång varit på Place de la Concorde i Paris känner till den gigantiska obelisken som står där. Det var här den ursprungligen stod, för över 3300 år sedan.

På eftermiddagen ägnar jag mig åt det jag gör bäst – att slappa. Turligt nog är båten utrustad med allt som behövs när man inte orkar ta in fler historiska sevärdheteter. Efter en väldigt kort betänketid väljer jag bort gymmet och koncentrerar mig på den lilla poolen på soldäck.

Dag 7 – Upp i det blå

Sista dagen på kryssningen och dags för en av veckans många höjdpunkter – ballongfärden. Att få göra sitt livs första ballongfärd i soluppgången vid Konungarnas dal känns overkligt lyxigt . Då spelar det ingen roll om man får sitt wake-up-call klockan halv fem, det är liksom inte läge att klaga.

Ungefär samtidigt som solen går upp över Luxors östbank lyfter vår gula luftballong och vi bjuds på en hänförande utsikt. Vi passerar drottning Hatshepsuts dödstempel och fortsätter söderut längs med Nilen, medan Luxor sakta vaknar till liv. När vi går ner på låg höjd ser jag rakt in i några av husen som saknar tak. Det är uppenbart att det inte regnar så ofta här.

Plötsligt börjar ballongen skaka, men innan jag hinner bli orolig inser jag att det är kvinnan snett bakom mig som hoppar upp och ner. ”No dancing please!” förmanar piloten, varpå den steppande brittiskan exalterat förklarar att hennes pojkvän just friat. Hela ballongen jublar och applåderar. Resan är fulländad.