Himmel och pekinganka

Resereportage skrivet för Ving, 2011.

När jag var liten fick jag lära mig att Kina låg på andra sidan jorden. Jag tolkade det bokstavligt och levde i tron att kineserna traskade omkring upp och ner. När jag nu, många år senare, besöker Peking konstaterar jag snabbt att kineserna går precis som vi, med huvudet upp och fötterna ner. Men det är mycket annat som är annorlunda.

Maten, till exempel. Den smakar inte alls som den gör på kinakrogarna här hemma i Sverige. Den smakar mycket bättre. Under de dagar jag vistas i Peking hinner jag med att äta några av de godaste måltider jag upplevt. Höjdpunkten är besöket på en restaurang som specialiserat sig på att servera Pekinganka. En certifierad tranchör skär upp ankan enligt konstens alla regler, och en servitris visar oss hur vi ska äta den, inrullad i lövtunna pannkakor med vårlök, socker och en söt, mörk plommonsås. Det är ren och skär njutning, trots vissa problem att hantera pannkakan med pinnar.

Eftersom detta är mitt första besök i Peking så finns det några saker jag bara inte får missa, och det gör jag inte heller. Jag besöker den kinesiska muren, Himmelska fridens torg, Förbjudna staden och Himmelens tempel. Var och en av dessa sevärdheter är fantastiska och förtjänar egentligen varsin egen artikel (förutom möjligen torget som mest var… stort). Förbjudna staden är min favorit. Att traska omkring i de fantastiska miljöerna från Oscarsvinnande ”Den siste kejsaren” får hjärtat att klappa lite extra. Utsikten från kinesiska muren är bedövande vacker och Himmelens tempel gör skäl för sitt namn.

Lika fascinerande som Himmelens tempel är folklivet i Tiantanparken intill. Parken fungerar som ett extra vardagsrum för de trångbodda Pekingborna, och här samlas varje dag massvis av människor. I soluppgången gör man tai chi-övningar och morgongymnastik. Den morgonen jag besöker parken ser jag stretchande 70-åringar som är vigare än jag själv någonsin varit. På eftermiddagen är det allmänt umgänge som gäller, ofta i form av dans, mahjong, kortspel eller badminton.

I kontrast till det gamla och traditionella Kina har vi det moderna Peking. Barerna och utelivet runt Shichahai-sjöarna, gallerierna i 798-distriktet, shoppingen. Just shoppingen är ett kapitel för sig. På senare år har Peking seglat upp som ett av världens mest populära shoppingresmål, helt i klass med gamla favoriter som London och New York. Här finns allt. Från lyxiga varuhus och kända flaggskeppsbutiker till de beryktade marknaderna: Pärlmarknaden, Sidenmarknaden, Yashow-marknaden. Här kan du handla saker som kläder, skor och väskor till löjligt låga priser – om du är duktig på att pruta.

Ska man förenkla så kan man säga att det nya Peking föddes 2001. Den 13 juli, för att vara exakt. Det var då staden tilldelades värdskapet för OS 2008 och påbörjade förvandlingen till en internationell metropol av modernt snitt. Fabriker flyttades ut från staden för att förbättra luften, nya spektakulära arenor byggdes och en gigantisk informationskampanj lärde Pekingborna att köa ordentligt och inte spotta på gatorna.

Men stirrar gör de fortfarande, åtminstone på mig. Som svensk känns det lite ovant, men det är aldrig illa ment utan snarare ett tecken på nyfikenhet. Några gånger kommer det till och med fram kineser som vill fotografera mig. För ett ögonblick får jag för mig att de misstar mig för Jan-Ove Waldner, men viftar snabbt bort tanken då ingen ber mig om autograf.

Jag läste någonstans ett kinesiskt ordspråk som löd ”Du blir ingen hjälte om du inte når fram till Peking och du blir ledsen om du inte äter Pekinganka.” Jag är kanske inte J-O Waldner, men jag är i alla fall glad. Jag har ju fått besöka andra sidan jorden. De går precis som vi och det är en av de mest fascinerande platserna jag varit på.